Okategoriserade

Den där första helgen i maj.

Alla flickor utom jag sjunger Linda Bengtzing och vi står stilla i en typisk svensk bilkö. I en svensk bilkö som blir ännu mer typisk när en motorcykel nöjt glider förbi oss. Vi kommenterar den lite snabbt innan vi fortsätter att sjunga med i låten, trots att vi inte ens är i närheten av Linda i de högre tonerna. Efter en kvart har vi nått rondellen och där svänger vi höger, inte för att vi vet att vi ska ditåt utan för att alla orangea skyltar visar höger. Efter ytterligare en kvart är vi vid arenan och där parkerar vi efter tydliga direktiv från parkeringsvakten.

Svettdropparna kittlas på ryggen när vi går mot solen. Två har kjol, två har jeans och jag har fladderbyxor. Alltså sådana byxor som typ inte känns när man har dem på sig. Till dem har jag en tröja med hål för axlarna, för i maj bränner man sig inte tänkte jag. Att jag senare på kvällen har två sjukt proportionerliga cirklar på axlarna, i en ljusröd nyans, behöver vi inte prata om.

Ny krönika publicerad på Polemik.nu!

Allmänt, Boken

Zelmerlöw, Zweigbergk och paus.

”Tänk på att inte börja redigera på en gång utan en paus. Det ska vara kul att redigera.”

Detta sa min handledare och man kan säga att jag gjorde exakt som hon sa. Jag har nämligen inte ens öppnat manusdokumentet på flera veckor. Sååå skönt. Det är inte det att jag är trött på manuset, inte överdrivet trött i alla fall. Men har man umgåtts med det dygnet runt i flera månader, så är det skönt med en paus. För det ska ju faktiskt vara kul att skriva. Det är lätt att glömma det.

Så nu försöker jag skapa en liten längtan att börja redigera hos mig själv. Så att jag är riktigt taggad när jag väl ska börja. Än så länge går det bra, men jag märker också att jag tänker mindre och mindre på manuset. I flera månader har jag levt i det, och nu har jag typ glömt att det finns. Om det är positivt eller negativt vet jag inte än. Men jag blir i alla fall fortfarande glad när jag tänker på det. Jag blir till och med glad när jag tänker på Jamy, och vi är inte ens bästisar.

Just det, Portugal vann Eurovision. Kul för Portugal även om jag blir lite orolig för att de ska hålla i det nästa år. Men de får väl göra som Ukraina och ta hjälp av Sverige. Ta hjälp av Måns Zelmerlöw och Henrik von ZweigbergkZelmerlöw och Zweigbergk. Låter som en advokatbyrå.

Och det gör faktiskt ingenting att Belgien inte vann, det är ingen eurovisionlåt ändå. Moldavien däremot. Maj Gad.

Allmänt

BELGIEN.

Pass på för extremt långt inlägg som inte handlar om boken överhuvudtaget.

Jag är en väldigt kvällstrött person, speciellt om jag sitter i en soffa. Då har jag inga problem med att somna innan tio. Ibland innan nio till och med. Men, det finns en kväll om året som jag kan spendera i soffan utan att tröttna. Utan att somna. Och den kvällen infinner sig oftast i mitten på maj.

Nu skulle man kunna tro att det handlar om något med månen eller nåt och att det är något som alla upplever. Nej, nej, nej. Månen kunde inte påverka mig mindre, faktiskt. Istället handlar det om den största festen på året, som vanligtvis pågår mellan nio och tolv. Och ja, man är med på den från soffan om man nu inte har möjlighet att vara på plats. Vilket jag bara har möjlighet till någon gång vart tionde år, om jag har tur.

Jag snackar alltså om Eurovision, om nu någon hade missat det. Gud vad tråkigt kanske någon tänker nu och du är definitivt inte ensamma om att tänka det. Senast igår var det några på jobbet som suckade om att det är så tråkigt att kolla på. Medan jag stod bredvid och blev irriterad. Men jag sa ingenting för det gör inte jag.

Det tidigaste minnet jag har från Eurovision är från år 2000. När det var i Sverige, för att Charlotte Perrelli förlåt Nilsson hade vunnit året innan. Det året tävlade Roger Pontare för Sverige, en låt jag hatade då men som nu är min favoritschlager genom alla tider. Jag minns att jag ändå försökte hålla mig vaken för att se hans framträdande trots att jag inte ens tyckte om låten då, hade hade väl typ startnummer 20 av 24. Jag tror att jag lyckades, men jag kan tänka mig att han knappt hade sjungit klart förrän jag sov tungt. Morgonen efter vaknade jag till nyheten att Danmark hade vunnit. Olsen Brothers. Fly on the wings of love. Naturligtvis hatade jag även den låten då, medan jag nu älskar den. Förbannad blev jag i alla fall.

Mitt favoritprogram de senaste åren utöver Eurovision, har varit Inför Eurovision. (Jag tycker om Eurovision okej? Låt mig vara.) Alltså ett program där alla låtar presenteras och betygsätts av en kunnig och mindre kunnig panel. Innan det börjar gå på TV får jag inte börja lyssna på bidragen med risk för att tröttna på dem, har jag bestämt. Förstår ni då vilken panik som uppstod när jag i söndags insåg att det är Eurovisionveckan NU och jag inte har hört ett enda bidrag än för att SVT bestämt sig för att inte sända mitt älsklingsprogram i år. Förutom Sveriges då eftersom jag nästan är en lika stor Melodifestivalnörd som Eurovisionnörd. Det resulterade i några timmars intensiv research och sen var jag på banan igen. Jag vet hur man snabbt skaffar sig kontroll på startfält i Eurovision, om man säger så.

Eftersom det är så många som inte tycker om Eurovision (och som jag alltså inte förstår mig på överhuvudtaget) tänkte jag nu komma med några tips inför lördagens final:

1. Titta även på semifinalerna och allra helst även på Inför Eurovision (när SVT bestämmer sig för att sända det det vill säga) för att få koll på startfältet och framförallt vilka länder som ofta är bra enligt DIG. Belgien, Italien, Norge och Estland är sådana länder för mig. Koll och research är A och O för att man ska kunna uppskatta Eurovision.

2. Duka upp en buffé av diverse ätbara saker för att kunna äta läääääänge eftersom sändningen är väldigt lååååång.

3. Se det tillsammans med någon/några. För guds skull. Halva nöjet är ju att få kritiskt kommentera alla bidrag och hur kul är det att göra för sig själv? Nej precis. Det går såklart att smsa med någon samtidigt men det är betydligt jobbigare eftersom man då inte är helt med på allt som händer på TV:n.

4. Lär dig att uppskatta och utnyttja de dåliga låtarna. För ja, många är dåliga och rent av pinsamma. Men det är hela grejen med Eurovision, det SKA vara så. Det håller alltså inte att använda det som en anledning till att inte se. De dåliga låtarna är dessutom en ursäkt till att gå på toaletten eller fylla på chipsskålen. SVT har ju inga reklampauser och om alla låtar hade varit bra hade det alltså inte funnits tid till att lämna soffan på tre timmar. Plus att de dåliga låtarna gör att man uppskattar guldkornen ännu mer. 

5. ANTECKNA. Hela tiden. Speciellt under semifinalerna så att man har koll inför finalen och kan slappna av lite. Totalt är det 42 bidrag och nej det går inte att hålla reda på alla. Jag tipsar därför om att anteckna varje låt och även anteckna något som kännetecknar just den låten. Jag har därför en hel del oklara anteckningar från de senaste åren i mobilen: ”En funkig Pernilla Wahlgren/Amy Diamond” är till exempel Belgien 2016, ”Demon med fina ögon” är Cypern 2016 och ”Of monsters and Lorde” är Norge 2015. För att förstå vad jag menar är det bara att Youtubea.

6. Njut medan det varar. Tänk på att Eurovisionbubblan bara existerar en vecka om året. Fråga mig inte hur jag ens överlever resterande veckor under året.

7. Och så kanske den allra viktigaste punkten. Edward af Sillén. Han är alltså den som alltid kommenterar, ska göra det enligt mig i alla fall. Han brukar alltid ha någon med sig också, så som Måns det här året, men vem det är skiter jag i rent ut sagt. Jag behöver bara Edwards sarkastiska kommentarer. Det uppstår dock ett problem de år då Sverige håller i Eurovision, för då har inte Edward tid att kommentera eftersom han, det geni han är, måste styra upp och regissera allt. Visst, själva showen blir helt jäkla fantastisk, men det blir lite tråkigare att kolla på bidragen. Därför tycker jag att Sverige kan chilla lite med att vinna nu.

Slutligen:
Jag kan inte bestämma mig för en favorit i Eurovision genom alla tider. Jag får ångest bara jag tänker på det. Det bästa året i Eurovision är 2015. Och då räknar jag inte ens med att Sverige och Måns vann. Min favorit i år är BELGIEN.

Allmänt

Jag har kommit på en sak

Jag har pluggat klart om en månad. Det slog mig nu.

Gud vad skönt för dig, kanske någon tänker nu. Svar NEJ. Det är inte alls skönt, det är asläskigt. Jag har liksom pluggat hela mitt liv, bortsett från när jag liten och bortsett från ett år efter studenten. Annars har jag alltid pluggat. Och för mig har det egentligen inte varit speciellt jobbigt utan jag har snarare sett det som en trygghet. Något som alltid har funnits att luta sig tillbaka mot. För om man pluggar, behöver man inte veta vad man ska göra med sitt liv. Man kan leva i nuet och undvika att tänka på framtiden. Det vet vi ju.

Men nu då? Om en månad har jag inte den där tryggheten längre och jag vet fortfarande inte vad jag ska göra. Visst, jag skriver en bok. Men jag skulle inte kalla det att ha en plan. Å andra sidan är det allt jag har att hålla mig kvar vid, så jag får väl helt enkelt satsa stenhårt på det.

Då kommer vi dock till ännu ett problem. Jag har pluggat klart om en månad. Ja du sa det, kanske någon tänker nu. Det gjorde jag också, och här kommer det igen: JAG HAR PLUGGAT KLART OM EN MÅNAD. Vet ni vad det betyder? Att jag är själv. Att jag ska skriva en bok själv. Helt själv. Så länge som jag har skrivit har jag alltid haft lärare att stötta mig mot. Som har kunnat guida mig rätt och gett mig råd. Men nu ska jag alltså göra det här själv. Jag ska guida mig rätt och ge mig själv råd. Hahaha.

Ja, nu hör ju själva hur det låter. Det kommer gå asbra det här. Verkligen.

Boken

Cheesecakebrownie eller blåbärspaj?

Det känns som att jag är otrogen. Mot Jamy. Huvudkaraktären i min bok alltså. Det känns som att hon borde vara min bästa vän eftersom hon är just min huvudkaraktär, men det är hon inte. Det är egentligen inget fel på henne, det är bara det att jag har svårt att se henne framför mig. Svårt att bli kompis med henne.

Jonathan däremot, en annan karaktär, älskar jag. Och jag vet exakt hur han är som person. Fantastisk. Det mest rimliga kanske vore att ha honom som min huvudkaraktär, men jag känner honom så bra att jag vet att han inte är en huvudkaraktär. Jamy är en huvudkaraktär, tyvärr. Det hade varit enklare om hon inte var det men när har något någonsin varit enkelt? Precis.

Alltså vem hade kunnat tro att det största problemet jag skulle ha med att skriva en bok, var att jag inte är bästa vän med min huvudkaraktär. Inte jag i alla fall. Jag antar att det måste betyda att det antingen går rätt bra, eller att jag inte har någon aning om vad jag håller på med.

Problemet med Jamy, kan vara att hon inte är som mig. Hon är ganska lik mig på vissa plan, men inte på alla. Jonathan är ännu mer olik mig men jag är liksom inte i hans huvud när jag skriver så det gör ingenting. Men ska man vara i någons huvud i 186 sidor, tänker jag att det kan var bra om man trivs. Visst, jag skulle kunna göra om Jamy. Göra henne mer lik mig. Det är ju ändå jag som har skapat henne. Men det känns som en alldeles för enkel utväg. Som fusk.

Nu är Jamy som hon är, jag får helt enkelt bara fråga om hon skulle vilja hitta på något någon dag. Om hon vill hänga. Om hon vill bli min kompis. Jag skulle kunna bjuda på cheesecakebrownies.

Fast hon tycker säkert mer om blåbärspaj.

Boken

Det handlar om att behöva läsa det man själv har skrivit

Vet ni vad som är jobbigt med att behöva redigera en bok? Det handlar inte om mängden och att behöva gå igenom 186 sidor om och om igen. Det handlar inte om att man blir trött på karaktärer och handling. Och det handlar inte om att pussla ihop allt.

Nej. Det handlar om att behöva läsa det man själv har skrivit. Att hela tiden tänka ”har jag skrivit det här?”. Det går bra medan man skriver, då kan jag tycka att allt är skitbra. Men så fort man ska gå tillbaka i en text och läsa den igen, fruktansvärt.

Jag skäms nämligen för allt jag skriver. Och säger med för den delen. Och gör. Vilket är precis lika jobbigt som det låter. Det räcker med att jag säger hej till någon, en sekund senare skäms jag. För att jag sa hej. Hej. Det behöver inte ens vara ett dåligt hej, jag skäms ändå. Och tänker på det i alla fall en minut efteråt och kritiserar hur jag sa det. Ja men ni hör ju, sjukt är vad det är.

Jag skäms alltså för något på samtliga 186 sidor i mitt manus. Och ändå ska jag försöka lyckas med att redigera dem och få klart manuset. Och även om jag lyckas med det, hur ska jag våga skicka in det till förlag, om jag skäms för det?

Jag har dock hört att man ska tycka att det man skriver är pinsamt. Fast då kanske det handlar om att man skriver om saker som man tycker är obekvämt, inte att man tycker det är pinsamt att skriva hej. Men whatever. Jag tar det här med pinsamt och att skämmas till en helt ny nivå. Någon ska väl göra det också.

Nej, nu ska jag återgå till att redigera mitt manus med rödblommiga kinder, svettiga handflator och min självkritiska hjärna. Önska mig lycka till.

Allmänt

Jag vill färga håret lila

På riktigt alltså. Jag är trött på mitt bruna hår som alltid har sett likadant ut. Förutom en period när jag var yngre och mitt hår var spikrakt. Och förutom en period när jag hade en ”trendig” gles lugg. Det visade sig vara ett stort misstag eftersom jag samtidigt tävlade i friidrott och sprang mycket = den glesa ”trendiga” luggen delade på sig och blev till två horn i pannan.

Men brunt, långt hår var praktiskt när jag var yngre. Det var nämligen många andra som också hade det. Jag smälte liksom in. Ett problem var dock att jag var för lång. Alldeles för lång för att inte synas alls tyvärr. Så ibland var jag tvungen att svara på lärarens frågor även fast jag inte hade räckt upp handen. Men eftersom jag aldrig räckte upp handen, var det inte så konstigt kanske.

Jag vet riktigt hur jag har tänkt att lyckas som författare dock, utan att synas. Visst, jag kan skriva under pseudonym. Men vill jag det? Nja. På ett sätt vill jag ändå visa att den där alldeles för långa tjejen med brunt hår från mellanstadiet faktiskt kan räcka upp handen, kan göra något. För nej, jag kunde inte räcka upp handen då. Det var fysiskt omöjligt. Det spelade liksom ingen roll att jag hade det som mål i tolv år, pratade om det på varje föräldramöte och lovade att jag skulle göra det. Lik förbannat drogs min arm och min blick mot golvet varje gång läraren ställde en fråga.

Men nu vill jag inte ha brunt hår längre. Jag vill ha lila hår. Visst, jag kanske inte kommer våga räcka upp handen men jag vill fanimej ha lila hår. Det är alltid något tänker jag, ett steg i rätt riktning liksom.

Boken

Det här med att skriva en bok

Jag skriver en bok.

Det är inte lätt, det ska gudarna veta, men det går. Helt okej i alla fall. Men att säga att man skriver en bok, högt så att alla runt omkring en hör. Det är något helt annat.

Jag har dock börjat med det nu, att säga det högt. När någon frågar vad jag gör, då säger jag att JAG SKRIVER EN BOK. Jag skriker det inte, utan säger det bara i normal samtalston. Och jag jobbar på att säga det med självförtroende, men hittills låter det bara som att jag frågar personen mittemot om jag faktiskt gör det. Jag skriver en bok? Som om någon annan än jag själv skulle kunna veta det.

Varje gång jag säger det högt, känns det som att alla runt omkring tänker en massa saker. Dömer. Suckar. Skakar på huvudet. Det vet jag naturligtvis ingenting om egentligen, men det känns som det. Eller så är det bara jag själv som tänker det, när jag säger det högt i mitt eget huvud. Och när jag säger det högt till någon annan.

Fast vad är problemet? Jag skriver ju faktiskt en bok. Ska jag inte kunna säga det högt då? Utan att mitt eget huvud ska börja döma, sucka och skaka på sig? Jo, det kan jag tycka. Men vi vet ju alla hur enkelt det är att bestämma sig för att inte tänka en massa saker som man egentligen inte alls behöver tänka på.

Som när mamma säger att jag inte alls behöver vara orolig för att gå till tandläkaren. Det hjälper ju verkligen. Direkt när hon säger så, slutar jag tänka på borrar, tänger och diverse andra oklara föremål på den lilla brickan framför mig i tandläkarstolen.

Eller inte. Istället brukar jag skrika något otroligt rimligt tillbaka. Och efter det brukar jag tänka ännu mer på borrar, tänger och diverse andra oklara föremål. Så fungerar jag.

Det handlar alltså inte om att jag jämför bokskrivandet med ett tandläkarbesök. Verkligen inte. Utan det handlar om att det är jäkligt läskigt att gå emot alla rimliga tankar man har i huvudet. Att våga säga saker högt.

JAG SKRIVER EN BOK. OKEJ?

 

 

 

 

Allmänt

Bara typ en miljon läsare kvar till Blondinbella 

Men det är ett steg i rätt riktning i alla fall. Eller ja, rätt och rätt. Det är ett steg i någon form av riktning. Och det var ju ett bra jävla tag sedan.

Och det här med att blogga, det var också ett bra jävla tag sedan. Men jag har faktiskt gjort det förut. När jag och min kompis reste runt på andra sidan jordklotet och när jag gick på högstadiet. Då var vi ett alldeles för stort kompisgäng som startade en blogg som hette Septem. Som betyder sju på latin. För vi var sju stycken som skrev. Otroligt fyndigt, jag vet.

Men det här med att blogga själv, det har jag aldrig gjort. Fast hur svårt kan det vara egentligen? Jag gör ju allting annat själv ändå. Jag skriver en roman själv. Jag skriver krönikor själv. Jag bor själv. Jag äter själv. Jag sover sjä…

Okej. Jag behöver kanske inte berätta allt om mitt sorgliga liv redan i första inlägget. Någonting lär jag ju spara till inlägg två och tre också. Tänker jag.

Men nu är jag igång i alla fall. Och det känns faktiskt ganska så bra.