Allmänt, Boken

Jag är tillbaka. Tror jag.

Minns ni att jag sa att jag först skulle redigera under sommaren och sedan ändrade mig till att redigera under mina två semesterveckor istället? Inte? För det minns jag. Tyvärr. Jag har nämligen inte redigerat alls på ett bra tag nu. Jag skulle kunna skylla på att jag jobbat övertid och att helgerna varit fullspäckade, och det tänker jag göra också. Plus att jag faktiskt skrev en novell i samma veva. Det låter kanske sjukt men jag lovar att jag gjorde det. Skickade in den gjorde jag också. Men gällande redigeringen har jag en ny plan.

Eller plan och plan. En liten tanke i alla fall. Och min tanke för denna helg var att öppna manusdokumentet. Vilket jag lyckades med. Jag till och med skrev och redigerade något kapitel.

Ni kan stänga era munnar nu.

En annan tanke jag har är att ta semester en vecka i höst och bara skriva. Skriva, skriva, skriva. Det funkar inte att göra det på helger för det är alldeles för enkelt att hitta ursäkter då. Plus att det tar nästan två dagar för mig att bara öppna dokumentet.

Och om mina läsare (mamma) skulle undra varför jag inte ens har uppdaterat på min blogg är det helt enkelt för att jag inte har skrivit något jag har kunnat uppdatera er (mamma) om. Eller det är den anledningen jag har gett mig själv. Den bortförklaringen.

Annonser
Allmänt, Boken

Semester.

Jaha, nu har jag alltså semester för första gången i mitt liv. Det innebär att jag inte vet hur det ska kännas, men jag gissar att det inte ska kännas så som det gör nu. Skönt att vara ledig från jobbet, absolut. Men jag känner mig stressad. Och pressad.

Planen för sommaren var till en början att fokusera på att redigera manuset. Detta var innan jag insåg att jag jobbar heltid i sommar och därmed har ännu mindre tid på mig i veckorna att skriva. Då gjorde jag om planen och sköt på allting till min semester. Och nu sitter jag här, med två veckors semester framför mig och har aldrig känt mig så oinspirerad.

Jag vet det handlar om att bara sätta sig ner och börja skriva. Men helvete vad svårt det är. Helst skulle jag bara vilja gå och lägga mig. Jag skulle i och för sig kunna börja med den där novellen jag också ska hinna med att skriva dessa två veckor. Ja, men det låter väl ändå som en bra idé. Heja mig liksom.

 

Allmänt

Jonas, Moa och Flora.

Jag vet att jag sa att jag skulle redigera boken en massa under sommaren, men det var innan jag insåg att jag kommer jobba ännu mer och inte alls ha tid för det. Jag vet att jag även sa jag tror att det här med att blogga kommer vara min grej, men det var innan jag insåg att knappt hinner med det heller.

Men nu gör jag ett försök. För jag måste komma igång med skrivandet igen känner jag. Om det ska bli något av det här. Och något jag brukar göra för att bli inspirerad, är att läsa saker av mina förebilder inom skrivarvärlden. Jag tror att jag har kommit fram till att jag har tre stycken. Pass på för ännu en lista.

Jonas Karlsson. Han råkar inte bara vara en fantastisk sportkommentator (vi snackar på samma nivå som Hård och Blomman) utan även en fantastisk författare. Han skriver främst krönikor och det var nog faktiskt han som fick mig att älska krönikor. Både att skriva och läsa. Jag älskar rappheten i det han skriver och såklart den humoristiska och en aning ironiska tonen. Och sen gör det ju heller ingenting att han ofta skriver om mina favoritsporter, friidrott och skidor. Hans roman som kom för något år sedan kanske inte är fullt lika humoristisk som hans krönikor, men fortfarande förbaskat bra skriven.

Moa aka Spidercick. Jag började läsa hennes blogg (spiderchick.nu) av en slump för en massa år sedan och har blivit beroende, för det finns ingen som skriver lika träffsäkert som hon. Och så fruktansvärt roligt. Egentligen är det inte innehållet i hennes inlägg som är det bästa, utan hur hon skriver om allt. Alltid med en gnutta ironi och sarkasm, och med ett lättsamt språk. Love it.

Flora Wiström. Jag blev tipsad av en kompis om hennes blogg (flora.baam.se) och sen dess läser jag den mer eller mindre varje dag. Jag är så sjukt imponerad av allt hon gör men också lite förbannad för att hon är yngre än mig och har åstadkommit så mycket mer. Jag menar, hon har gett ut en roman. Bara det liksom. Och plus att hon är typ världens coolaste person.

Det var det. Och nu ska det inte gå flera veckor innan nästa uppdatering. Helst.

 

 

Krönikor

Tomater, infravärmare och meningen med livet.

I 20 år vägrade jag äta tomat. Med den klassiska motiveringen ”jag tycker inte om det”. En inte helt rimlig motivering med tanke på att jag faktiskt aldrig hade smakat det. Jag hade bara bestämt mig för att jag inte tyckte om tomat, och så var det med det. Det gick till och med så långt att jag på riktigt var övertygad om att jag inte tyckte om det. Men så en dag satt jag och min kompis på liten restaurang i Kambodjas huvudstad och hade beställt tofuburgare. Och alla vet ju att man alltid får tomat till en burgare, så även denna gång. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men när jag nästan hade ätit upp allt och den stackars tomatskivan låg vid sidan av tallriken bestämde jag mig för att smaka. Sen dess äter jag tomat, det är inte konstigare än så.

Ny krönika publicerad på Polemik.nu!

Allmänt, Boken, Krönikor

2017 – 06 – 19

Jag nämnde ju tidigare att min handledare sa att det är viktigt att låta manuset vila innan man börjar med redigeringen. Och man kan säga att jag tog henne på orden. Minst sagt.

Men jag tror att det har varit bra, för nu börjar jag nästan bli sugen på att börja redigera. Jag har visserligen börjat lite smått redan men jag slutade när fastnade. Som man så ofta gör. Jag har dock lovat mig själv att jag ska ta tag i det igen på torsdag. Och enligt min veckoplan ska jag ta tag i allt på torsdag.

Jag borde också skriva en krönika, men det finns på riktigt ingenting att skriva om. Som inte alla redan skriver om. Eller som jag absolut inte vill skriva om. Eventuellt att jag skriver en krönika om att det inte finns något att skriva om. Det skulle jag faktiskt kunna göra.

Och på tal om att inte veta vad man ska skriva en krönika om, vad fan ska jag skriva här egentligen? Jag har ingen aning. Jag skulle kunna nämna att det är midsommar på fredag, för det är det väl ingen som har koll på.

Det är midsommar på fredag. Och nu ska jag vattna blommor.

 

Allmänt

Parasoll och vätskeersättning

Jag har varit på charter. Med familjen. Det är vår grej det där med charter, eller ja mest mamma och syrrans grej som är något mer soltåliga än jag och pappa. Tur det finns parasoll och vätskeersättning.

Jag tänkte att jag skulle lista de tre bästa och de tre sämsta sakerna med resan. Mest för att jag älskar listor men också för att det kan vara kul. Tänker jag.

Det BÄSTA:

  1. Det färska brödet på morgonen. Till denna punkt räknar jag dock inte bara det fantastiskt goda brödet utan även morgonpromenaden dit, de gulliga människorna i kassan och det faktum att vi kunde passa på att paxa solstolar i samma veva och alltid fick bra platser. Jag vet att många hatar när man gör så, men åker man på charter hör det faktiskt till.
  2. Osten. Åker man till Grekland äter man mycket ost, så är det bara. Fetaost, friterad ost och halloumi. Och man äter ännu mer om man kommer på att man kan ta flera förrätter som huvudrätt. Vilket jag gjorde.
  3. Hotellet. Det var inget överdrivet fancy hotell på något sätt, men ändå var det så förbannat mysigt. Vilket jag främst tror beror på konstgräsmattan vid poolområdet och personalen. Allt från städerskor till ägare till de i restaurangen till alla barn som sprang omkring. ALLA var trevliga och glada. Jag brukar alltid säga att jag absolut skulle kunna tänka mig att åka tillbaka till ett hotell, men nu tror jag faktiskt att jag menar det på riktigt. Typ som när jag och min syster var yngre och familjen alltid bodde på en bondgård en vecka under sommaren. Jag vet, det låter kanske lite konstigt men det var UNDERBART. Många bondgårdar var jättebra men det fanns ett ställe som jag fortfarande väntar på att vi ska åka tillbaka till (Hör du det mamma??) .

Det SÄMSTA:

  1. Vädret. Jag har inga problem med att det kanske är molnigt någon eftermiddag (det innebär nämligen att jag kanske inte måste dricka en vätskeersättning den dagen), men när vi tvingades flytta mellan tre olika bord på en restaurang under en kväll för att det regnade in så insåg jag att vädret kanske var lite väl dåligt. Även för mig.
  2. Väntetiden på en restaurang. Jag tar på mig den, det gör jag. Det var jag som tjatade om att gå dit för att de hade pannkakor (japp jag är alltså 24 år). Men till mitt försvar så visste jag inte att det skulle ta en timme att göra en stackars pannkaka. Okej, vi alla beställde olika saker och bara två beställde pannkakor men ÄNDÅ. Det ska inte ta en timme att göra enkel lunchmat. Speciellt inte när det tar en kvart att få maten när man beställer mycket mer och är på en finare restaurang.
  3. Att Samariavandringen blev inställd. Jag och pappa skulle ha gått den två mil långa vandringen i Samariaravinen men den blev inställd för att det var för mycket vatten i den (tillbaka till vädret återigen). Men jag ska erkänna att jag blev lite lättad eftersom man måste åka buss längs med ett stup (nåja) för att ta sig dit. Dock blev jag mest besviken för tydligen så skulle det finns chans att se en vild get plus att jag hade släpat med mig mitt tyngre objektiv till kameran bara för Samaria.

Det var min lilla lista. Överlag en väldigt bra vecka på Blue Sky i Agia Marina på Kreta i Grekland.

 

Krönikor

Den där första helgen i maj.

Alla flickor utom jag sjunger Linda Bengtzing och vi står stilla i en typisk svensk bilkö. I en svensk bilkö som blir ännu mer typisk när en motorcykel nöjt glider förbi oss. Vi kommenterar den lite snabbt innan vi fortsätter att sjunga med i låten, trots att vi inte ens är i närheten av Linda i de högre tonerna. Efter en kvart har vi nått rondellen och där svänger vi höger, inte för att vi vet att vi ska ditåt utan för att alla orangea skyltar visar höger. Efter ytterligare en kvart är vi vid arenan och där parkerar vi efter tydliga direktiv från parkeringsvakten.

Svettdropparna kittlas på ryggen när vi går mot solen. Två har kjol, två har jeans och jag har fladderbyxor. Alltså sådana byxor som typ inte känns när man har dem på sig. Till dem har jag en tröja med hål för axlarna, för i maj bränner man sig inte tänkte jag. Att jag senare på kvällen har två sjukt proportionerliga cirklar på axlarna, i en ljusröd nyans, behöver vi inte prata om.

Ny krönika publicerad på Polemik.nu!

Allmänt, Boken

Zelmerlöw, Zweigbergk och paus.

”Tänk på att inte börja redigera på en gång utan en paus. Det ska vara kul att redigera.”

Detta sa min handledare och man kan säga att jag gjorde exakt som hon sa. Jag har nämligen inte ens öppnat manusdokumentet på flera veckor. Sååå skönt. Det är inte det att jag är trött på manuset, inte överdrivet trött i alla fall. Men har man umgåtts med det dygnet runt i flera månader, så är det skönt med en paus. För det ska ju faktiskt vara kul att skriva. Det är lätt att glömma det.

Så nu försöker jag skapa en liten längtan att börja redigera hos mig själv. Så att jag är riktigt taggad när jag väl ska börja. Än så länge går det bra, men jag märker också att jag tänker mindre och mindre på manuset. I flera månader har jag levt i det, och nu har jag typ glömt att det finns. Om det är positivt eller negativt vet jag inte än. Men jag blir i alla fall fortfarande glad när jag tänker på det. Jag blir till och med glad när jag tänker på Jamy, och vi är inte ens bästisar.

Just det, Portugal vann Eurovision. Kul för Portugal även om jag blir lite orolig för att de ska hålla i det nästa år. Men de får väl göra som Ukraina och ta hjälp av Sverige. Ta hjälp av Måns Zelmerlöw och Henrik von ZweigbergkZelmerlöw och Zweigbergk. Låter som en advokatbyrå.

Och det gör faktiskt ingenting att Belgien inte vann, det är ingen eurovisionlåt ändå. Moldavien däremot. Maj Gad.

Allmänt

BELGIEN.

Pass på för extremt långt inlägg som inte handlar om boken överhuvudtaget.

Jag är en väldigt kvällstrött person, speciellt om jag sitter i en soffa. Då har jag inga problem med att somna innan tio. Ibland innan nio till och med. Men, det finns en kväll om året som jag kan spendera i soffan utan att tröttna. Utan att somna. Och den kvällen infinner sig oftast i mitten på maj.

Nu skulle man kunna tro att det handlar om något med månen eller nåt och att det är något som alla upplever. Nej, nej, nej. Månen kunde inte påverka mig mindre, faktiskt. Istället handlar det om den största festen på året, som vanligtvis pågår mellan nio och tolv. Och ja, man är med på den från soffan om man nu inte har möjlighet att vara på plats. Vilket jag bara har möjlighet till någon gång vart tionde år, om jag har tur.

Jag snackar alltså om Eurovision, om nu någon hade missat det. Gud vad tråkigt kanske någon tänker nu och du är definitivt inte ensamma om att tänka det. Senast igår var det några på jobbet som suckade om att det är så tråkigt att kolla på. Medan jag stod bredvid och blev irriterad. Men jag sa ingenting för det gör inte jag.

Det tidigaste minnet jag har från Eurovision är från år 2000. När det var i Sverige, för att Charlotte Perrelli förlåt Nilsson hade vunnit året innan. Det året tävlade Roger Pontare för Sverige, en låt jag hatade då men som nu är min favoritschlager genom alla tider. Jag minns att jag ändå försökte hålla mig vaken för att se hans framträdande trots att jag inte ens tyckte om låten då, hade hade väl typ startnummer 20 av 24. Jag tror att jag lyckades, men jag kan tänka mig att han knappt hade sjungit klart förrän jag sov tungt. Morgonen efter vaknade jag till nyheten att Danmark hade vunnit. Olsen Brothers. Fly on the wings of love. Naturligtvis hatade jag även den låten då, medan jag nu älskar den. Förbannad blev jag i alla fall.

Mitt favoritprogram de senaste åren utöver Eurovision, har varit Inför Eurovision. (Jag tycker om Eurovision okej? Låt mig vara.) Alltså ett program där alla låtar presenteras och betygsätts av en kunnig och mindre kunnig panel. Innan det börjar gå på TV får jag inte börja lyssna på bidragen med risk för att tröttna på dem, har jag bestämt. Förstår ni då vilken panik som uppstod när jag i söndags insåg att det är Eurovisionveckan NU och jag inte har hört ett enda bidrag än för att SVT bestämt sig för att inte sända mitt älsklingsprogram i år. Förutom Sveriges då eftersom jag nästan är en lika stor Melodifestivalnörd som Eurovisionnörd. Det resulterade i några timmars intensiv research och sen var jag på banan igen. Jag vet hur man snabbt skaffar sig kontroll på startfält i Eurovision, om man säger så.

Eftersom det är så många som inte tycker om Eurovision (och som jag alltså inte förstår mig på överhuvudtaget) tänkte jag nu komma med några tips inför lördagens final:

1. Titta även på semifinalerna och allra helst även på Inför Eurovision (när SVT bestämmer sig för att sända det det vill säga) för att få koll på startfältet och framförallt vilka länder som ofta är bra enligt DIG. Belgien, Italien, Norge och Estland är sådana länder för mig. Koll och research är A och O för att man ska kunna uppskatta Eurovision.

2. Duka upp en buffé av diverse ätbara saker för att kunna äta läääääänge eftersom sändningen är väldigt lååååång.

3. Se det tillsammans med någon/några. För guds skull. Halva nöjet är ju att få kritiskt kommentera alla bidrag och hur kul är det att göra för sig själv? Nej precis. Det går såklart att smsa med någon samtidigt men det är betydligt jobbigare eftersom man då inte är helt med på allt som händer på TV:n.

4. Lär dig att uppskatta och utnyttja de dåliga låtarna. För ja, många är dåliga och rent av pinsamma. Men det är hela grejen med Eurovision, det SKA vara så. Det håller alltså inte att använda det som en anledning till att inte se. De dåliga låtarna är dessutom en ursäkt till att gå på toaletten eller fylla på chipsskålen. SVT har ju inga reklampauser och om alla låtar hade varit bra hade det alltså inte funnits tid till att lämna soffan på tre timmar. Plus att de dåliga låtarna gör att man uppskattar guldkornen ännu mer. 

5. ANTECKNA. Hela tiden. Speciellt under semifinalerna så att man har koll inför finalen och kan slappna av lite. Totalt är det 42 bidrag och nej det går inte att hålla reda på alla. Jag tipsar därför om att anteckna varje låt och även anteckna något som kännetecknar just den låten. Jag har därför en hel del oklara anteckningar från de senaste åren i mobilen: ”En funkig Pernilla Wahlgren/Amy Diamond” är till exempel Belgien 2016, ”Demon med fina ögon” är Cypern 2016 och ”Of monsters and Lorde” är Norge 2015. För att förstå vad jag menar är det bara att Youtubea.

6. Njut medan det varar. Tänk på att Eurovisionbubblan bara existerar en vecka om året. Fråga mig inte hur jag ens överlever resterande veckor under året.

7. Och så kanske den allra viktigaste punkten. Edward af Sillén. Han är alltså den som alltid kommenterar, ska göra det enligt mig i alla fall. Han brukar alltid ha någon med sig också, så som Måns det här året, men vem det är skiter jag i rent ut sagt. Jag behöver bara Edwards sarkastiska kommentarer. Det uppstår dock ett problem de år då Sverige håller i Eurovision, för då har inte Edward tid att kommentera eftersom han, det geni han är, måste styra upp och regissera allt. Visst, själva showen blir helt jäkla fantastisk, men det blir lite tråkigare att kolla på bidragen. Därför tycker jag att Sverige kan chilla lite med att vinna nu.

Slutligen:
Jag kan inte bestämma mig för en favorit i Eurovision genom alla tider. Jag får ångest bara jag tänker på det. Det bästa året i Eurovision är 2015. Och då räknar jag inte ens med att Sverige och Måns vann. Min favorit i år är BELGIEN.

Allmänt

Jag har kommit på en sak

Jag har pluggat klart om en månad. Det slog mig nu.

Gud vad skönt för dig, kanske någon tänker nu. Svar NEJ. Det är inte alls skönt, det är asläskigt. Jag har liksom pluggat hela mitt liv, bortsett från när jag liten och bortsett från ett år efter studenten. Annars har jag alltid pluggat. Och för mig har det egentligen inte varit speciellt jobbigt utan jag har snarare sett det som en trygghet. Något som alltid har funnits att luta sig tillbaka mot. För om man pluggar, behöver man inte veta vad man ska göra med sitt liv. Man kan leva i nuet och undvika att tänka på framtiden. Det vet vi ju.

Men nu då? Om en månad har jag inte den där tryggheten längre och jag vet fortfarande inte vad jag ska göra. Visst, jag skriver en bok. Men jag skulle inte kalla det att ha en plan. Å andra sidan är det allt jag har att hålla mig kvar vid, så jag får väl helt enkelt satsa stenhårt på det.

Då kommer vi dock till ännu ett problem. Jag har pluggat klart om en månad. Ja du sa det, kanske någon tänker nu. Det gjorde jag också, och här kommer det igen: JAG HAR PLUGGAT KLART OM EN MÅNAD. Vet ni vad det betyder? Att jag är själv. Att jag ska skriva en bok själv. Helt själv. Så länge som jag har skrivit har jag alltid haft lärare att stötta mig mot. Som har kunnat guida mig rätt och gett mig råd. Men nu ska jag alltså göra det här själv. Jag ska guida mig rätt och ge mig själv råd. Hahaha.

Ja, nu hör ju själva hur det låter. Det kommer gå asbra det här. Verkligen.